Oj fy bubblan vilken fight jag och Emilia hade nu på morgonen! Att vara mamma till en 3 åring är ingen lek...

Det hela började med att jag skulle sätta i ett skärp i hennes jeans för dom var lite stora. Hon satte sig på tvären och blev hal som en hål och lika ledlös som en mask, men efter mycket om och men så fick jag på henne skärpet iaf. Men då fick hon ett "jag vill inte gå till dagis" utbrott och vägrade göra någonting. Hon skrek, låg på marken och beteede sig som en riktig snorunge. Skrek åt mig, skrek åt lillebror.

Jag försökte i bästa möjliga mån ignorera henne och klä på mig och lillebror så länge. Hon bara vägrade lyssna på mig. Fick på henne skorna men sen ville hon inte resa sig upp och gå ner för trapporna. Jag kunde omöjligt bära henne och Alex ner för trappan. Fick ut henne i trapphuset iaf. Tvärlessnade på henne så jag gick ner och hämtade vagnen medans hon höll låda i trapphuset som har en sån förlåtande akustik. Hörde sen att hon började gå nerför trappan... fortfarade ruggigt sur på mig. Men sen följde hon med ut. Och ju närmare vi kom dagis dessto bättre blev hennes humör. Och när det var dags att lämna henne så fick jag puss och kram från en gad tjej som verkade ha glömt starten på morgonen.

Jag försöker verkligen behålla mitt lugn är hon beteer sig så här, bekräfta henne ist för att skälla osv... men även jag har en gräns och den brast idag... men så länge vi får ett bra avsked på dagis så vet jag att allt är glömt och att vi är vänner igen!

Lilleman var för övrigt superlätt att lämna idag. Han sträckte sig efter H när vi kom, vinkade hejdå och så var det med det! =) Så skönt! Visserligen så har han knappt varit lessen innan, men lite gråt som går över på 2 sek har det varit iaf... men inte idag! *yey*

Nää nu ska jag sluta på min novell och städa.. En liten kille här hemma har lekt med Emilias saftflaska igår så det är kladdigt lite här o var på golven!

Och ikväll ska jag till naprapaten för min första behandling! Håll tummarna nu för att detta verkligen är roten till min yrsel! För nu får det vara nog känner jag!