Såg häromdagen på ett repris-avsnitt av Sjukhuset på tv3. Det handlade väldigt mycket om förlossningar, katastrofsnitt och prematurer. Direkt började tankarna spinna.

För er som inte vet så föddes Emilia ganska dramatiskt i v 32+4 med katastrofsnitt. Men allt började 13 dagar innan.

I v 31+0 så fick jag en massiv blödning inne på en resaurangtoalett i nacka. Som tur va var mamma med mig så vi ilade till SÖS. Moderkakan hade släppt lite vilket hade orsakat blödningen, men Emilia mådde bra. Läkarna fick stopp på blödningen, jag fick kortison för Emilias lungmognad och jag fick ligga kvar på SÖS i 5 dagar. 

2 dagar senare i v 32+0 på min födelsedag så började jag känna värkar. Klockade dom hemma, dom esskalerade och kändes obehagliga så jag ringde till SÖS igen. Dom sa åt mig att komma in. Jonas kom från jobbet som en skållad råtta och vi åkte in. Jag fick bricanyl för att stoppa värkarna. Det tog dock över 1 dygn innan dom stannade av. Emilia mådde bra hela tiden och jag hade inte öppnat mig alls.

2 dagar senare fick jag åka hem. 1 dag hemma, börjar pusta ut, men läkarna varnade och sa att händer det något mera så kommer dom inte att stoppa. Dagen efter min hemkomst på kvällen sitter jag ute med grannarna och fikar. Känner att det rinner till, tackar snabbt för mig och springer upp. Skrämmer skiten ur Jonas och sätter mig på toaletten. Vattnet hade gått.

Vi ilar in till SÖS, klockan var väl 23.15 när vi satte oss i bilen. Är nu i v 32+3. Kommer in och dom konstaterar att vattnet hade gått men jag är inte öppen något. Värkarna kommer som ett brev på posten så fort jag satte min fot inne på förlossningen. Håller på att krevera av smärta. Har ett CTG kopplat men behöver kissa, får inte. Så barnmorskan tar in en hink. Sätter mig på den o känner att det kommer annat än kiss. Massa blod och 2 koagel kommer. Snabbt upp igen på britsen. Läkaren kallas in, det kommer så mycket blod så hon kan inte ens se om jag är öppen eller inte. Emilia börjar bli stressad i magen, jag gråter hysterisk, sådär så att man inte ens hinner få luft. Läkaren studsar upp och trycker på larmknappen. Här hänger varken jag eller Jonas med längre. Inom loppet av nån minut är det en arsenal av läkare, sköterskor och andra grönklädda människor inne på rummet. Nålar sätts och det pratar över vårat huvud. Jag rullas ut från rummet, igenom korridoren, gråter hysterisk, skrämmer slag på en stackars nybliven pappa, hinner knappt pussa på Jonas innan dörrarna till operationssalen stängs om mig. Blir sövd fort som attan.... (När allt var över och vi var lugna och allt var bra kollade jag i journalen och såg att det larmades kl 00.55) Emilia är ute 01.05. 1695g tung och 42 cm lång.

Allt gick bra i slutändan, Emilia mådde bra och hade bra apgar-värden direkt. Vi låg kvar i 3 veckor och hade sedan hemsjukvård i 2 veckor.

På programmet Sjukhuset var det en kvinna som förlöstes med katastrofsnitt utan att pappan hade hunnit dit. Och när han kom fick han träffa barnet utan mamman på BB, han kunde knappt hålla i barnet. Man såg oron i hans ögon och han bara grät.... Mamman mådde bra och fick sedan komma ner till BB.

Jag känner igen mig i hans oro. Jag var i samma sits. Det tog mig lång tid att komma över förlossningen. Grät i 1 vecka i sträck och ammningshormonerna gjorde ju inte saken bättre....

Är så glad att jag har min friska, glada, fullt normala 3 åriga tjej. Vem vet hur det hade gått om vi inte hade hunnit in i tid.

Uss vad jag svamlar... sorry....

Bilderna är klickbara....