Imorgon går jag in i 9:e veckan med yrsel och huvudvärk..... Dom dåliga dagarna blir bara fler och fler. Har kanske 1-2 bra dagar i veckan o resten är dåliga och jobbiga! Jag biter ihop och hittar på saker ändå. Mest för barnens skull men även för min egen. Jag vägrar agera sjuk och bara ligga hemma och tycka synd om mig (även om jag innerst inne vill det), jag kan inte göra det för barnens skull, speciellt inte för Alex eftersom att han är hemma med mig på dagarna.

Jag vill träffa vänner och vara social, jag vill inte vara fast hemma. Så jag struntar i att känna efter hur jag egentligen mår och pinnar på ist. Men på kvällarna när lugnet har lagt sig hemma så hinner allt ikapp mig och jag blir helt sänkt. Är för yr för att ligga ner och huvudet dunkar. Jag och värktabletter går inte ihop så jag tar bara Ipren när det känns som värst.
Postafen (åksjuketabletter) tog jag i början, men nu biter det inte längre mot yrseln....

Jag börjar mer och mer tro att min anemi har kommit ikapp mig. Att kroppen slutligen känner av mina låga värden. Jag har aldrig kännt av mina låga värden så som jag egentligen borde göra.... men nu så har den nog kommit tillbaka och bitit mig i arslet.

När jag var första gången hos läkaren med yrsel låg mina värden på 99 (en frisk kvinna i min ålder ska ligga över 120), 5 veckor senare låg dom på 91... o som det känns nu så fortsätter dom nog att sjunka....

Jag ska försöka jaga min remiss imorgon igen och ringa till Nacka Sjukhus... o när jag väl får komma till läkaren så ska jag säga att jag vill ha en blodtransfusion. När man har låga värden och besvär så gör man det som steg 1 i behandlingen och sen underhåller man med järndropp och trappar sedan ner till tabletter.... men eftersom att jag är lite speciell med mina värden och alltid ligger lågt så har jag inte fått en transfusion än.... men nu är det nog dags och jag känner att jag behöver en "boost" för jag orkar inte må såhär längre....

Det är sällan jag gnäller såhär mycket om min anemi, men nu är jag riktigt less på det och vill bara vara frisk och inte klassas som "sjuk" längre... Jag är 25 år, har 2 barn och hela livet framför mig.....

Nää nu ska jag gå och dra något gammalt ( mitt täcke) över mig.....