Idag så skulle vi iväg till Jonas syster för att fira hennes 19 års dag lite i förväg, men tiden var kl 16 så vi tänkte att vi skulle åka o bada innan. Vi hämtade upp svärmor och Jessika och åkte till ett supermysigt bad i Kallhäll. Emilia tvekade inte en sekund utan kutade rätt ut i vattnet och där var hon sen... det var knappt att vi fick henne att äta något. Alexander låg och mös på filten i skuggan med mig. Vi var väl där i kanske 3 timmar och Emilia var väl ur vattnet i kanske sammalagt 30 min.... knäppunge! Och tom jag som e värsta badkrukan i vanliga fall badade!

Sen innan vi åkte tillbaka till svärmor så stannade vi förbi Väsby Centrum och jag sprang in för att leta efter flera expemplar av denna klänning och jag hittade 3 st som jag köpte... 50 kr styck, vem kan säga nej då liksom!!  En gul, en aprikos och en mörkturkos! Tack o bock!

Sen var det dags för kalas... alla var rätt mossiga pga värmen så vi käkade lite god matpaj som svärmor hade gjort o fikade sen lite på tårta... jag unnade mig ett glas vitt faktiskt! Man har ingen kollpå klockan nu när det är så varmt så länge så vi började inte röra oss hemåt förens vid 21 tiden o innan vi begav oss hemåt så åkte vi till Burger King o käkade, fast vi köpte med oss o åt i bilen... Emilia åt i princip upp mina mozzarella sticks, det enda jag verkligen ville ha, men vad gör man inte för sin lilla snutta....=)

Nu är vi alla slut som människor och djur, båda barnen sover o det ska nog vi också göra nu....

Imorgon bär det av till min mamma för hennes faster och kusin kommer på lunch!

Jag och Emilia på G ner i vattnet....


Badnymfen....


Lilleman ligger och pratar på filten....


Leker med kusinen på farmors loftgång...

Äntligen är jag färdig med dagens storstädning.... det tar lite längre tid när man har en liten herre hemma som ska äta hela tiden o som har fått för sig att sova är för töntar!

Jag har:

*Plockat
*Sorterat Emilias och Alexanders garderober
*Dammat
*Tvättat o hängt 2 maskiner tvätt
*Torkat av alla ytor i badrummet
*Diskat
*Dammsugit
*Torkat golven.... fast jag var tvungen att hoppa över Emilias rum och vardagsrummet för mopphelvetet gick sönder....

Nu väntar jag på att Jonas ska komma hem så att jag kan ta mig en välförtjänt dusch..... Sen ska vi till svärfar och mysa. Det kommer att vara hela huset fullt där... Jonas farbror och fru kommer samt svärfars grannar.... ska bli riktigt trevligt!

När man ligger på ett sjukhus kommer man till insikt med vissa saker. Man har inget bättre för sig än att filosofera, och sova. Jag tror nog aldrig att jag har sovit såhär mycket i hela mitt liv. Man e så uttråkad och understimulerad att man somnar bara av att sätta sig i den hårda knöliga sjukhussängen. Hur man nu egentligen kan sova i en sån hård och obekväm säng, visserligen är den mjukare än förlossningssängen så vem e jag att klaga? Och glöm för gudskull inte alla tidningar man läser. Jisses, jag tror att jag har gått igenom hela pressbyråns sortiment nu av mode/skvaller/föräldratidningar. Snart e jag tvungen att börja läsa Hemmets Journal och Allers,

Ok, Insikter var det! Håll i hatten nu kör vi:

Vi kan börja med de olika stereotyper som ligger på sjukhus eller besöker en akutmottagning.

A-lags tanten/gubben:  Denna person har i regel ramlat på något sätt. Kommer in blodig till akuten och för ett herrans liv. För att ha sökt hjälp frivlligt är denna person oväntat motsträvig. Vill i tid och o tid ut och röka, men får inte för personalen för man vet aldrig när läkaren kommer. Hotar med att gå hem om den inte får röka. Slutar oftast med att personen i fråga går därifrån, men kommer alltid tillbaka med svansen mellan benen, för han/hon hade ju faktiskt ont.

Den slagna hjälten: Är oftast en kille i 20 års åldern som har hamnat i nån krogfajt över en missförstådd buff i kön. Har med sig alla polarna in till akuten. Man hör dom bröla, prata om fajten, vilka slag som var hårdast, vem som gjorde vad och hur dom knäckte dom andra. Denna person eller personer åker oftast hem med ett plåster i pannan eller på sin höjd några stygn, och efter en utskällning av en klok sköterska, något skamsna.

Hallåan: Finns en på varje avdelning, tro mig. Oavsett om du ligger på en avdelning eller på akuten så hittar du alltid hallåan där. Personen ligger i tid och otid och ropar lite försynt "Hallå.... Hallå....kan ingen hjälpa mig" Till en början känner man sympati för denna stackars krake som ligger o vill ha hjälp o man tror att denne inte når signalknappen. Men efter ett tag förstår man att detta är en person som bara vill ha uppmärksamhet från personalen eller så är den dement och då kan man inte göra så mycket. Man börjar istället irritera sig och som en sista åtgärd ber man om öronproppar så att man iaf kan sova.

Den nakna mannen:  Denna person har inte förstått att kläderna han får på avdelningen ska man sätta på sig. Han hörde nog bara hälften av vad sköterskan sa, att han skulle klä av sig.... Detta är inget mannen skäms över. Kanske är han naturist eller så vet han bara inte bättre. Vi vet iaf att det är lite störande.

Den söta tanten:  Har du tur är det hon du delar rum med. Mormors typen med en nypa demens som man bara vill krama och ta med hem. Glömmer bort vem du är och hälsar dig välkommen varje gång du kommer tillbaka till rummet. Har en make som kommer prick kl 15 varje dag och hälsar på i prick 45 min. Dom pratar gamla minnen och löser korsord. När det är dags att säga adjö så tar dom i hand och pussar sedan varandra ömt på kinden. Man kommer på sig själv att tänka (nästan säga högt) "Sådär vill jag ha det när jag är 80+ med min gubbe"

Ok, sen det här med personalen är en historia i sig. De flesta är verkligen supergulliga och gör allt för att man ska må bra och vara smärtfri m.m. Men det är något speciellt med nattpersonalen. Iaf dom som jobbar på helgerna. Smygsadister som njuter av att man har ont, inte kan sova, fryser, svettas osv. Man ber om smärtlindring mitt i natten efter att man har vaknat av att man har ont. Ringer på klockan o in kommer en stor kraftig kvinna som brölar ut "Vad vill du då?" Man får genast en röst lika kraftig som en mus och piper ut "Smärstillande tack". Hon kommer sedan tillbaka med 2 alvedon och 1 dexofen... Du piper lite igen "Detta biter inte på mig, kan jag inte få något annat?" Smygsadist sköterskan: "Om du vill komma hem nån gång får du bita ihop och ta det som ges, för om du får sprutor varenda gång du har ont kommer du aldrig hem (läs. Då är du förevigt i mitt våld....muhahaha)" Eftersom att du inte vill något annat än hem så tar du snällt tabletterna och sover superdåligt hela natten pga att du har ont.

Till sist, sjukhusmaten.... Eller kan man kalla det för mat? Jo om man inte har några smaklökar eller får det passerat i en sond eller nått så....

Om man har sagt till när man blev inskriven att man inte äter fisk så äter man inte fisk. Punkt.

En dag serveras det fisksoppa med championcrepes (fråga mig inte vilken hemsk människa som kom på den kombinationen). Man säger snällt till att man har specialkost. Får då dela soppa med en man som endast äter passerad mat. Skitsamma tänker man, soppa är ju flytande. Du tar en sked o ska smaka. Den passerade soppan är fisksoppa.... HALLÅ!!!! Man går vidare till "crepesen" eller pannkakor med grågegga.... Pannkakorna är sånna där vanliga man fick i skolan. Ganska goda visserligen, men om man får sylt till.... Champinionstuvningen är en grå gegga som Byggare Bob med all säkerhet skulle kunna mura med. Visst att köket är storkök i all bemärkelse, men mängden mat borde inte påverka slutresultatet. Skolan tycke jag ändå lyckades bra med  att laga god mat och i stora mängder. Men visst, behöver man inte äta maten själv så kanske man inte bryr sig?

När Alexander kom till världen...

Kvällen den 1:a juni så började mina förvärkar ändra karaktär och bli lite mer intensiva och regelbundna, men de var hanterbara så jag trodde bara att det var lite hemskare förvärkar.

Gick och la mig, men kunde inte riktigt sova. Gick upp och började klocka värkarna. Dom kom med kanske 5-8 min mellanrum, men de var fortfarande inte så intensiva. Klockade i kanske 1 tim, sen gick jag och la mig. Vaknade vid 4 tiden av att värkarna började kännas mer o mer. Ringde förlossningen som tyckte att jag skulle fortsätta att klocka och höra av mig lite senare. Härdade ut till kl 6:30 sen ville jag åka in. Hade ringt mamma vid 5 tiden o förvarnat att vi kanske skulle åka in. Ringde henne igen sen efter att jag hade pratat med förlossningen så hon kom hit för att passa Emilia.

Kom in till förlossningen kl 07:15. Blir satt på en CTG kurva. Allt ser bra ut, värkarna kommer med 4 min mellanrum. Blir undersökt o det visar sig att tappen inte är utplånad och jag är bara öppen 1 cm. Surt.... Får dispens från förlossningen så vi går på promenad för att kanske kicka igång det hela lite till...

När vi kommer tillbaka kopplas jag på CTG igen och allt ser bra ut. Fostervattnet har börjat sippra och läkarna tar beslutet att ta fosterhinnan så att vattnet kan gå ordentligt. Sagt o gjort... sjukt obehagligt och ont gjorde det.

Kl 11:30 börjar värkarna kännas mer och mer och jag ber om lustgas. Härliga underbara lustgas. Inte visste jag då att den och masken skulle bli min bästa kompis!

Tiden går och inget händer... värkarna är där och gör ont, men förloppet går såååå sakta.

Får prova akupunktur, men det hjälpte mig inte alls...

Kl 14 så görs det en ny undersökning och jag har bara öppnat mig 0,5 cm till... SURT!

Kl 15:20 läggs beslutet om att lägga en tidig EDA både för att jag har bett om det så att den sitter där ifall att något skulle hända o jag måste snittas o sen för att ge lite lindring i värkarbetet. Blir undersökt igen o nu är jag öppen kanske 3 cm. Wiiiie.... Får EDA i pump, med en "panik-knapp" (min andra vän) som gör att jag kan ge mig själv en boost när jag känner att det behövs. Dock med minst 10 mins mellanrum, skulle jag trycka tidigare så händer det inget. Får även den minsta dosen av värkstimulerande för att undvika att värkarna avtar i styrka.

Vid 17:30 går resten av vattnet och jag vill nu sätta mig på bollen för att se om det hjälper mot smärtan.

Vid 20 tiden börjar värkarna bli riktigt jobbiga och jag känner att orken börjar ta slut helt och hållet... har inte mycket flås kvar i mig. Så mycket som jag har huffat och puffat. Har 5 värkar på 10 min och har knappt någon vila emellan. Man kopplar nu bort det värkstimulerande o upptäcker att jag har starka värkar även utan droppet. Man gör en undersökning till och jag är nu öppen 4 cm. Har i princip stått still sen kl 15. Nu är all min kraft slut och barnmorskan ser det på mig. Hon frågar mig om jag är rädd (vart tydligen lite hysterisk efter att jag fick veta att jag inte hade öppnat mig något mera), jag svarar ja och brister sedan i storgråt, som det inte går att få stopp på. Försök att gråta ofrivilligt och samtidigt försöka andas in lustgas genom en supertäppt näsa. För er som har testat lustgas innan så vet ni att man ska andas in genom näsan och ut genom munnen. (Eller var det tvärtom?) Hon går och pratar med läkaren och kommer sen tillbaka. Läkaren kommer in och pratar med oss och säger att om det inte händer något snart med öppningsskedet så kan jag få ett snitt istället. Just i samma sekund ville jag skrika JAA, men hejdade mig. Sa att jag ville vänta tills skiftbytet kl 21 och se om det hade hänt något, och stod jag fortfarande stilla då så ville jag ha snitt. Nytt skift och min tredje barnmorska kommer och presenterar sig. Hon gör en undersökning och det visar sig nu att jag är öppen 6 cm. En våg av ny kraft sköljer över mig och jag vill ge det en timme till.

Kl 22:15 gör det yttligare en undersökning och till min stora förvåning är jag öppen 10 cm!!!

En skalpelektron sätts på Alexanders huvud, barnmorskan vill ha bättre koll på honom. Men inte för att han visar tecken på att vara stressad eller så, utan för att han är så hemskt lugn. Han har sovit sig igenom alla värkar och allting. Några små pigga peakar på CTG men annars lugnt och stilla.

Vid kl 23:30 känner jag att det börjar trycka neråt och jag ställer mig på knä i sängen. Skriker och huffar och puffar i masken. Är helt borta, fast jag är med samtidigt. Skitskum känsla. Jag har varit lite för ivrig med min "panik-knapp" så mina ben är bortdomnade. Tyvärr så satte sig EDAn snett på mig så det hjälpte inte som den skulle. Kommer ihåg att jag satte upp lustgasmasken mot pannan när jag inte vill andas i den. Minns även att jag sluddrande frågade mig själv högt varför jag satte den mot pannan. Men jag tog inte bort den från pannan, utan höll den där mest hela tiden.

En timme senare känner jag ett enormt tryck neråt. Lägger mig på rygg för att bli undersökt och barnmorskan säger åt Jonas att ställa sig bakom mig och hålla min nacke för "Nu ska här krystas". Barnmorskan vi hade i slutet var helt underbar. Lite äldre, ganska sträng och tuff men otroligt go ändå. Det var så häftigt när krystvärkarna kom. Kroppen skötte allt själv. Jag lät kroppen bestämma helt och hållet. Mitt i värsta krystvärken säger barnmorskan åt mig att INTE krysta. Jag trodde att tanten hade blivit galen, allt jag ville göra var att krysta!! Hon sa att nu är det ok att krysta igen och efter en och en halv krystvärk så sa det "floff" och Alexander såg dagens ljus. Jag satte mig lite upp för att titta och det första jag såg och det första jag sa var: "Den har en pung"!! Hihi.... Fick upp han på bröstet och jag fick se den vackraste lilla vitgeggiga blålila parveln någonsin.

Kl 00:52 den 3:e juni på självaste BF dagen så fick vi våran son. Alexander Max Emanuel.

3150 g och 50 cm lång med ett hattmått på 35 cm.

Sista bilden på magen....


Akupunkturnålar i ryggen....


Ska upp och promenera med EDA-pumpen o massa andra sladdar... (sexiga trosor va?)


Några minuter gammal....

Varje torsdag på väg till dagis så blir min morgon liiiiiiiite bättre! =)

Södra Roslagens brandkår spelar fotboll på skolans plan på morgonen! O nu när det är såhär varmt så är det bar överkropp som gäller på dom! =) Inte mig emot!

Så ni kan förstå vilken bra start jag får på morgonen varje torsdag!