Hur våran lilla tös kom till världen!

På torsdagskvällen kl. 22:30 den 6/7 satt jag ute på gården o fikade med några grannar när jag känner att det rinner till. Jag trodde att det var en flytning eftersom att jag har haft blödningar o så innan som hade börjat avta. Men sen så rinner det till igen och jag reser mig upp för att gå in o byta binda. När jag ställer mig upp rinner det till igen o denna gång är det mer som kommer. Jag springer upp för trapporna medans det fortsätter att rinna. Springer in på toaletten, medans en förvånad sambo står i hallen o undrar vad som händer. Sätter mig på toaletten o blir lättad över att det inte är blod i bindan, men sen går det upp en ljus för mig! Det är ju vattnet som gått! Sambon ringer förlossningen o dom säger åt oss att komma in direkt. Vi sätter oss i bilen efter att jag har fått på mig nya kläder, dumt egentligen att sätta på sig rena, men jag tänkte nog inte så mycket just då. Bullar upp en handduk mellan benen, sambon lägger en handduk och en plastpåse på sätet. Han tänkte nog lite mer på bilen just då.

Väl inne kl.23: 15 så kopplas jag till ett CTG för att se att lilla bebisen mår bra, vilket hon gjorde. Efter ca 20 min på CTG:t så får jag värkar. Dom kommer med besked och kommer tätt. Hade ca 5 värkar på 10 min. Läkaren kommer in o gör ett UL för att se hur bebisen ligger. Hon ligger med huvudet neråt, ej fixerad, men hon tittar ner iaf. Kl. 00:30 så blir jag kissnödig, men Bm vill inte koppla bort mig från CTG:t så hon tar in en hink. Jag sätter mig upp i sängen och känner att det rinner till igen. Tänker inte så mycket på det. Reser mig upp o det var inte mer vatten som hade kommit utan färskt blod. Nu börjar jag bli lite rädd. Sätter mig på hinken o känner hur det kommer stora klumpar av levrat blod o även att det rinner färskt. Läkaren ber mig att hoppa upp på sängen igen för att dom ska kolla om jag är öppen och hur mycket blod det kom. Dom gör om förlossningssängen till gynstol och börjar med undersökningen. Läkaren försöker "svabba" bort blodet i mig, men en kompressboll på en tång o det gör så otroligt ont. Tio reser värre än värkarna som jag fortfarande har. Det gör så ont nu att det blir för mycket för mig så jag börjar gråta hysteriskt. Tror aldrig att jag har gråtit så förut. Men det var väl all smärta blandat med oro och förtvivlan. Min lilla tös ska ju inte komma än. Medans läkaren undersöker mig beslutar dom att bebisen ska ut NU. Klockan är nu 00:45. BM larmar akutteamet medans en sköterska sätter kateder. Läkaren uppskattar att jag har tappat 700 ml blod.

Kl. 00:55 rullas jag in i operationssalen. En hel arsenal av läkare, sköterskor och narkosläkare står redo i korridoren. Nu har jag hunnit bli väldigt hysterisk och rädd, gråter som en tok och kan inte andas genom näsan för jag är så snorig. Sambon hinner knappt pussa mig hej då förens dörren till operationssalen är stängd. Jag blir nästan slängd över på operationsbordet och alla sköterskor verkar jättestressade, vilket inte gör mig lugn alls. Blir bara mer o mer stressad. En sköterska ber mig att andas in i en mask med syrgas, men jag kan inte andas genom näsan (har aldrig kunnat andas ordentligt genom munnen), får panik och börjar hyperventilera. Som tur är så kommer narkosläkaren som är lugnet själv o pratar med mig om vad som ska hända och försöker lugna ner mig. Han säger att jag ska sövas nu och att jag kommer att somna om en halv minut. Baaah... två andetag senare och jag sover som en klubbad säl.

Kl. 01:05 är Emilia ute och blir förd till ett rum där barnläkare står redo och där sambon sitter, helt förstörd. Emilia var lite seg att komma igång med andningen, men efter 10 min hade hon full pott på Apgar. Sambon är helt slut och tagen av situationen. Efter att Emilia har kommit igång frågan sambon hur det är med mig. Ingen hade verkat ha en tanke på att han undrade över mig. Narkosläkaren var inne i rummet och vände sig då till honom och sa att jag mådde bra och att dom bara ska sy ihop mig och sen ta mig till uppvaket. Sambon får följa med Emilia till Neo-avdelningen.

Ca kl. 03:00 vaknar jag på uppvaket. En sköterska frågar om jag vill veta vad det blev. Självklart sa jag, hon sa att det vart en liten flicka. Då hade jag tydligen skällt ut henne för det skulle minsann ha blivit en pojke. Jag kommer inte ihåg att jag gjorde detta, var lite hög på smärtstillande.

Kl. 03:55 får jag komma till Emilia och träffa min dotter för första gången. Lyckan är total och det är kärlek vid första ögonkastet.